Östersjöns historia börjar då den senaste skandinaviska inlandsisen, Weichselisen, började smälta bort för ca 18 000 år sedan. Framför iskanten, för ca 14 500 år sedan, kom så småningom en enda stor sammanhängande smältvattensjö med sötvatten att skapas, den Baltiska Issjön. Den hade till att börja med sitt utlopp via Öresund. Den fortgående avsmältningen gjorde att mer vatten tillfördes Baltiska Issjön och för ca 12 800 år sedan föll plötsligt strandlinjen och Baltiska Issjön hade sökt sig ett nytt utlopp. Nordiska geologer har tvistat om vart detta utlopp var beläget och det mest sannolika verkar ha varit via södra Mellansverige i Västergötland. Iskanten drog sig norrut från berget Billingens nordspets och en förbindelse mellan Baltiska Issjön och Västerhavet öppnades.
I sedimenten (avlagringar som bildas när fasta partiklar sjunker ner genom stillastående vätskor) från den tiden finns inga tecken på att saltvatten trängde in i Baltiska Issjön, vilket tyder på att förbindelsen bara var ett utlopp från Issjön. Det bildades en landförbindelse i söder mellan Sverige och kontinenten som måste ha underlättat invandring av växter, djur och människor.
Det varmare klimatet som pågått sedan isen började smälta avbröts av en ca 1100 år lång kall period (Yngre Dryas) möjligtvis beroende på att de stora mängderna sötvatten störde Nordatlantens cirkulation. Isen täppte igen utloppet vid Billingen och Baltiska Issjöns yta steg igen och för ca 12 500 år sedan höjdes Sydsveriges strandlinje. Inlandsisen började återigen smälta och Baltiska Issjön fick ett hastigt slut när förbindelsen återigen öppnades från Billingens nordspets. För ca 11 500 år sedan tappades på ett år ca 10 000 kubikkilometer vatten och ytan sänktes med 25 m. Denna kortvariga öppning mellan haven kan spåras i sedimentkärnor på svenska västkusten. Detta var slutet för Baltiska Issjön men vårt innanhav gick in i ett nytt skede.
Referens:
Andrén, T. (2003) Baltiska issjön eller hur hela började. [elektronisk]. HavsUtsikt. Tillgänglig: http://www.havet.nu/dokument/HU20031issjon.pdf [2011-04-19].
Andrén, T. (2003) Baltiska issjön eller hur hela började. [elektronisk]. HavsUtsikt. Tillgänglig: http://www.havet.nu/dokument/HU20031issjon.pdf [2011-04-19].
Stolan och Sotaliden vid Billingens nordspets är den unika plats där den Baltiska issjön tappades 26 meter på kort tid - eventuellt vid två tillfällen. I det gamla sandstensbrottet finns kalspolade hällar och en ränna som eroderats fram. Idag är brottet vattenfyllt och utnyttjas till bad och fiske. Här finns även alunskifferlager med djupa gruvgångar där man brutit radiumhaltigt "kolm" (uranhaltig kolsubstans som återfinns i alunskiffer).
Timmersdalavallen
Vallen är en unik och markant rygg i form av en hästsko. Vallen har troligen bildats i samband med inlandsisens avsmältning och tappningen av Baltiska issjön.
Vallen är en unik och markant rygg i form av en hästsko. Vallen har troligen bildats i samband med inlandsisens avsmältning och tappningen av Baltiska issjön.
En rullstensås eller grusås är en lång rygg av avrundade stenar, grus och sand som storlekssorterats och avlagrats av isälvar vid inlandsisens smältning. I landskap som formats av nedisningar är rullstensåsar markanta inslag, och de kan vara hundratals kilometer långa. Vanligen löper de parallellt med isens avsmältningsriktning, d.v.s. i huvudsak nord-sydligt. Den flera kilometer höga och mycket tunga isen plöjde över marken och skrapade med sig avlagringar från berggrunden. Stora och små stenar, grus och sand drogs med i isälvar som forsade fram i isälvstunnlar mellan isen och marken. Där slipades och rundades stenarna mot varandra.Vid inlandsisens kant strömmade vattnet ut genom isälvsmynningar och kom ut i det fria. Strömhastighen en minskade och de stora stenarna sjönk till botten. Ju längre ut från mynningen vattnet nådde, desto lugnare blev strömmen och allt finare stenar la sig ovanpå och vid sidan av de grövre. Detta leder till att lagren innehåller grövre material ju längre ned man kommer i rullstensåsen.
En rullstensås har ofta varierande bredd och höjd utefter sin sträckning. Det beror på med vilken hastighet iskanten flyttade sig genom isens rörelse och avsmältning, men även på hur stora mängder vatten och material som isälven transporterade. De största rullstensåsarna finns framförallt i östra Svealand, t.ex. Uppsalaåsen och Stockholmsåsen. Bland Sveriges längsta rullstensåsar återfinns Badelundaåsen, som sträcker sig mellan Nyköping och Siljan.
Karin Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar